En trist historia om en tjockis och hans förvrängda självbild

Torsdagen den 16 augusti 2012.

Vilken dag……. Norrsundet – Storvik – Nyköping – Storvik – Norrsundet, 11 timmar och 650 km senare
åter hemma och ändå har man ”ovöre´” som vi säger i Nolaskog.

Idag skulle det ju bli en speciell, riktigt speciell dag!

Efter att i veckor suttit vid datorn,läst facktidningar och samtalat med specialister så hade jag
äntligen funnit bilen! Den där gammelbilen, putsarbilen som jag tycker mig gjort mig förtjänt av.

Igår eftermiddag, efter många mails och samtal kom jag överens med säljaren om ett köp av en
läcker Morgan -81, original, varsamt renoverad, rätt färg… ja, hela kittet rätt.

Här börjar jag bli tveksam, ser den inte lite liten ut i jämförelse med mig?

Packade in fru, svärmor, svärfar och hund i bilen, bankdosan i fickan, jackor och tröjor bak i bilen nu
skulle vi bara hämta min nya leksak, min Morgan.

Vi kommer till Nyköping, där står hon! Röd, läderremmen över huven, skinande blank, suffletten är
uppe. Vi bara beundrar, alla utom hunden som mest ville gå och kissa.

Carola följer hunden som hittar saker som är mera spännande än gamla engelska sportvagnar och jag
själv stegar fram till ”min nya bil” och skall ta den i min famn, bli som en ny pappa….

Först närmar jag mig bilens dörr som vanligt, dvs. från sidan och skall gå in, men det gick inte. De är
låga de här Morgans. Okej, böjer knäna en aning och försöker trycka in det ena benet under ratten
och tanken är att om jag har den på andra sidan ratten skall nog resten komma in. Nix, funkar inte!
Ja, då tar man ju till den här ”pensionärsvarienaten” dvs. man sätter sig med ändan in i bilen och
sedan vrider man sig in i bilen….. omöjligt!

Pinsamt är ordet. Säljaren, svärmor och svärfar ser hela spektaklet, men av artighet eller medömkan
vet jag inte, men ingen låtsas se det hela.

Carola kommer i samma ögonblick tillbaka från hundpromenaden och troligen märker hon den lite
tryckta stämningen och frågar mig, ”men varför provar du inte bilen?”

Frågan kommer som en pisksnärt i mitt ansikte, själv var jag helt upptagen med tankar som; kan
gamla Morganbilar krympa med åren eftersom man har en träram och andra konstiga funderingar.
Samtidigt som jag kom ihåg att det 30 år sedan jag senast satt bakom ratten på en Morgan och tänk,
det är precis 30 kg mellan 80 kg som jag då vägde och dagens 110 kg! Vilket sammanträffande.

Mitt svar till Carola blev bara; ”bilen har ju inga krockkuddar! Samtidigt som verkade jag helt oberörd,
ointresserad utav bilen, men jag tror hon genomskådade mig. Eller var det för att svärmor höll på att
spricka av skratt, fattades bara att hon skulle slå sig om knäna när hon berättade, ”han kom inte in!”

Ja men Ford Thunderbird -56 är också en fin bil. …… om min minnesbild av den bilen är riktig, så är
den större där mellan knäna och ratten.
Nya försök för tjockisen.
Lördagen den 18 augut 2012

Nu har yterliggare en dag blivit ”ovöre”. Nu när vi åter är i stugan kan vi konstatera att 10 timmar i
husbilen, c.a 300 km på vägen, resulterade i ett rustikt slagbord. Det var absolut inte resans mål.

Nej, jag hade lagt upp rundresan i Dalarna så att vi skulle se två ”drömbilar”. En MG TD, som jag
efter mitt senaste fiasko med Morgan´en hade vissa farhågor beträffande mötet, min kropp och bilens
gamla kaross. Den andra var jag däremot helt säker skulle passa min kropp, en Ford Thunderbird –
56´a.

Nu tog vi husbilen, hustru, dotter, svärfar och svärmor. Mot Borlänge och Borlänges stora
raggarbilsleverantör, där skulle Thunderbird´en finnas.

En stor lagerlokal full av gamla amerikanare i lilla Borlänge! Volvoägarna måste känna, det här så
omtalade utanförskapet, i den här amerikaniserade miljön som Borlänge verkar vara.

In bland Cadillacs, Oldsmobile, Chevor, Hot Rods…… och där stod hon! Ford Thunderbird 1956!

Mötet blev som en resa med en tidsmaskin för mig.

Det blev vår, året blev 1956 och jag var 7 år och skulle snart fylla 8 år. Tidsmaskinen förflyttade mig
inte bara i tid, den förflyttade mig också till Nygatan i Övik, till Carstedts närmare bestämt, ortens
Fordhandlare.

Där stod den vackraste bil jag någonsin sett, en babyblå Ford Thunderbird, som Martin Carstedt
och hans hustru just kört Monte Carlorallyt med. Tittade in genom de små rundade fönstren
på hardtoppens sidor och såg tidtagaruren på passagerarsidan, den vackra halvmånformade
hastighetsmätaren som hade en genomskinlig plast på baksidan och som gav mätaren ett konstigt
utseende. För mig som tidigare bara sett Volvos, SAABs och någon Austins hastighetsmätare var det
här futurism, fast jag då inte kände till ordet.. Där uppstod en dröm i den lilla killen!

Nu stod jag där med drömmen. Likadan bil, bara färgen som var annorlunda, men det viktigaste, de
små runda fönstren på HT´n, hastighetsmätaren, reservhjulet där bak, soffan fanns ju där.

Nu var jag nära att nå drömmen…. Samtidigt som Carola på sitt okänsliga sätt höjer rösten, eftersom
jag tydligen inte först hörde att hon sökte min uppmärksamhet. Hur skulle jag höra det, jag var ju
56 år tillbaka i tiden, för mig var det ju 1956 igen och då fanns inga kvinnor som pockade på min
uppmärksamhet.

”Tommy! Jag går ut i husbilen”, hör jag, när jag vaknar upp ur min dröm. När jag åter hamnar i ett
stort garage i Borlänge som luktar olja, vinyl och amerikanare.

Sedan uppstod följande, lite trubbiga, konversation mellan man och hustru;
Han: ”Vaddå, husbilen?”
Hon: ”Ja, jag går ut och väntar, men skynda dig”
Han: ”Va, skall du inte sätta dig i bilen?”
Hon: ”Sluta larva dig, skynda dig”
Han: ”Nu fattar jag noll….. ser du inte att den är fin, har plats för en karl och har ekerhjul?”
Hon: ”Raggarbil!”

Med de orden ringande i mina öron så ser jag hur hustrun med munnen så där lite hopsnörpt och med
bestämda steg lämna garaget.

Raggarbil! Första generationen Thunderbirds är en liten tvåsittsig bil med plats för en fullvuxen karl!
Kalla det vad du vill, men det är en fin bil och min dröm!

Nu förstod jag att Carola inte delar inte min syn på vad som är vackert, vad som gör livet värt att
leva. Att t.ex. slippa vara rädd för förnedrande situationer, som att man inte få plats bakom ratten på
en liten sportbil. Tacka vet jag stora sportbilar!!

Luften gick liksom ur, men svärfar och jag kollade lite artigt vidare, trots att vi visste att det inte skulle
bli någon affär. Men jag är gift med henne och svärfar är hennes pappa och vi kunde ju inte inför
raggarbilföretagets chef visa att det inte blir någon affär p.g.a. av en kvinna som inte förstod vad som
är viktigt och inte när det gäller bilar.

Bilen var mycket fin!

Det var besöket i Borlänge som blev avsevärt kortare än i min planering.

Vidare mot Insjön, där hade vi hittat en MG TD -52.

Engelsmännen gjorde otroligt vackra bilar på 50 – 60-talet! Här var nu ett exempel till. Fint skick,
snygg gräddgul kaross, med vackert grön skinninredning.

Carola, ivrig och provade direkt. Det gick ju fint.

Men med Morgan äventyret i färskt minne och med respekt för säljarens tid så gick jag direkt på den
kritiska punkten, ryms jag i bilen?

In gick ganska bra, här är början på ”återvägen” ut i friheten. Det var ingen vacker syn.

Satte mig i bilen och visst gick det. Ok, jag slank liksom inte in, men med hjälp av båda händerna så
fick jag in det högra benet under ratten och sedan gick resten in ganska lätt.

Sen satt jag där. Ratten var otäckt nära bröstkorgen, kändes inte bekvämt. Kändes trångt helt enkelt.
Såg framför mig hur jag sett David Niven i trevliga engelska 50-talsfilmer. Hur han satt där och körde
runt på engelska landsbygden i just MG TD´s och verkade ha hur mycket plats som helst när han
konverserade vackra damer i passagerarsätet.

Här syns varför David Niven kunde åka MG TD, uppskattad axelbredd 30 cm, mitt mått är 60cm!

Kom på två saker. Först att jag aldrig skulle kunna föra en normal konversation med någon i den
trånga sittbrunnen och att David Niven nog var en extremt liten spinkig karl på kanske 50-60 kg.

Man tänker och ser så mycket när man sitter i en trång sittbrunn. Såg t.ex. bilens mycket annorlunda
vindrutetorkararrangemanget. Knappen för vindrutetorkarna satt direkt på motorn som drev torkarna.
Smart och inte bara det som var smart. Vindrutetorkarna nuddade inte glaset så byta av torkare blir

aldrig aktuellt. Alla vi som kört udda bilar vet hur svårt det kan vara att hitta just rätt torkarblad. Köp
en MG TD, tidigt 50-tal och du har aldrig det problemet.

Sen kom dödsstöten på MG TD-tankarna. De kom när jag skulle ta mig ur bilen. Inga detaljer, men
det var ingen vacker syn.

När jag låg där på golvet efter att ha krupit ur bilen så kunde jag bara se två orsaker som var
relevanta för att köpa bilen och det var, väldigt låg bränsleförbrukning och bra motion för kroppen.

Låg bränsleförbrukning och motion eftersom jag aldrig skulle använda bilen utan i stället gå!

Bordet? Ja, vi hittade ett skitsnyggt bord i Dalarna som nu står här i rummet och pryder sin plats.

Någon sa, kommer inte ihåg vem, ”gamla bord är billigare än gammelbilar”.

…. men om det är någon som vet om en Volvo Duett -54. Den där tvåfärgade, grå och lite mera grå,
skicka mig ett meddelande.

Uppdatering augusti 2013.

Ja, då är det dags för en uppdatering, eftersom jag blivit med ”drömbilen”!

Njaee….vet inte om det där riktigt stämmer, men jag har i alla fall blivit med en ”gambil”, en Ford Mustang Cab av 1966 års modell.

Fin bil, renoverad och snygg, men…….. Nej jag har aldrig varit raggare, aldrig heller drömt om att bli det, inte ens gillat amerikanska bilar. Enda erfarenheten är besöken i USA då vi alltid hyr just Mustang cab, men av modernare snitt. Jo, det stämmer, vi har haft en amerikansk bil, en Cadillac SUV. Efter något år byttes den mot en bensinsnålare bil, eftersom Carola fick handsvett bara hon såg en bensinmack, oavsett om bilens tank var full eller tom.

Ja nu står hon här i garaget och skall i ärlighetens namn säga att vi bara varit ute på en liten tur med bilen. Det blev en tur till Biltema i Gävle och tillbaka, en resa om cirka 15 kilometer. Nercabbat, vinden svepte genom Carolas blonda hår, men inte ett leende syntes på hennes läppar! Att få henne att klä sig tidstypiskt och och le en smula i bilen har jag förstått blir svårt.

Det är nog en kompromiss, den är ganska enkel, den kommer inte att ruinera mig och det kanske viktigaste av allt, jag kan kliva i bilen och kliva ur bilen var som helst. Behöver inte ställa mig på en bakgata, eller annan plats där det garanterat inte kommer folk för att just ta mig i och ur bilen!

Men är det min drömbil? Nej, det är det inte och jag fortsätter bevaka annonserna på gamla europeiska sportbilar, men vissa har jag tyvärr fått acceptera att den aldrig blir min, typ Morgan, MG TF och andra ”småttingar” som inte har plats för en man! Alla är som bekant inte skapa som spinkige David Niven!

Uppdatering maj 2014.

Nu har Mustangen fått en lämpligare ägare och vi har fått en bil som passar oss bättre, en Mercedes SLK32 AMG, som efter ”behandling” hos Kleemann har 405 hk under huven.

Snacka om pigg bil…….. bland det värsta som jag kört. Rolig bilkörning helt enkelt!

Blir perfekt leksak för mig soliga och varma sommardagar, då den får komma ut ur garaget.