2012, 11 – 18 februari. Norwegian Cruise Line (NCL), M/S Norwegian Epic

Nu blev det en spontan kryssning igen. Uppskattar tiden mellan tanken på kryssning och bokning till c.a 32 minuter. Att boka kryssningen och flyget över Atlanten var enkelt. Däremot var det svårare med flyget mellan Gran Canaria och Madrid. Spanairs konkurs har gett de två andra bolagen, Iberia och AirEuropa möjligheter att maxa sina priser, eller vad sägs om 50% högre pris för att ta oss till Madrid  och tillbaka, än vad resan mellan Madrid – Miami t/r kostade!

Nu blev det Ryanair och övernattningar i Madrid både på utresan och hemresan, som trots övernattningarna blev  mycket billigare. Spännande att flyga Ryanair, läst, hört mycket om dem, men aldrig tidigare flugit med dem och det var sannerligen annorlunda.  Bolaget verkar ha som affärsidé att provocera sina passagerare. Har aldrig sett så många upprörda och förbannade passagerare. Har förståelse för bolagets policy, affärsidé och till och med förstår att man måste vara strikta och kompromisslösa, men det kan göras på olika sätt.

Men visst var det billigt. Vi betalade 38 Euros per person för t/r Las Palmas – Madrid och 50 Euros för en resvästa. Totalt 88 Euro per person och hade vi inte haft varsin resväska hade priset alltså varit bara 38 Euros! Det skall jämföras med Iberia och AirEuropa som motsvarande datum och resor kostade över 350 Euros. Med den prisskillnaden kan man tydligen utstå en viss förnedring!

Inget fel på transporten, modernt bra plan, gick och ankom precis enligt tidtabell. Servicen var ok, men man får utstå lite larviga lotteriförsäljningar och dyr ombordförsäljning.

 

Rederi.

Den här gången hade vi valt vårt favoritrederi, Norwegian Cruisline, med deras ”freestyle cruising koncept”. Konceptet som framför allt skiljer sig från de andra rederierna på mat, restaurangsidan. Brett utbud av olika typer av restauranger och inga fasta sittningar och inte hänvisade till samma bord och bordsgrannar.

Fartyg.

Det blev deras nyaste och största fartyg, M/S Norwegian Epic, en bjässe på 155.000 ton och plats för 4100 passagerare. Det viktigaste, åtminstone för oss var nog utbudet av restauranger, 21 stycken!

Visst var det ett stort fartyg, men om man jämför med det andra fartyget, från samma rederi som vi tidigare rest med, så var vi inte så imponerade. Att det var större märktes framför allt när vi såg fartyget utifrån. Däremot när man var ombord, så upplevde vi inte att de allmänna utrymmena och restaurangerna fått större plats, tvärtom. Kändes som den ökade storleken helt och hållet var flera hytter och bäddar.

Tror att man framförallt haft två kundgrupper som man velat skapa en bra produkt för, när man utformade Norwegian Epic, barnfamiljerna och Casinobesökarna.

För barnfamiljerna finns massor av anpassade utrymmen och aktiviteter.

Casinot ombord är det största som vi sett ombord på ett kryssningsfartyg, rena rama Las Vegas stämningen och det verkade vara många passagerare som var speciellt intresserade utav spelet eftersom det alltid satt mycket folk kring spelborden och framför deras slotmaskiner. På båtens interna informationssytem påstod man att man under en normal kryssning betalade ut c:a 5 miljoner dollar i vinster på deras slotmaskiner. Efter ett antal rundvandringar i casinot påstår jag att det kan inte vara sant, så högt spelade man helt enkelt inte.

Koncept.

”Fresstyle Cruising”. Man gör en stor affär av att man har 22 restauranger ombord och det är i och för sig korrekt, men lite konstruerat är det. Man hade t.ex. asiatisk restaurangdel, som man hade delat upp i tre olika avdelningar, genom att att fixa lite med dekorationerna, ha tre olika menyer och vips så blev det 3 restauranger. Tre av restaurangerna var inte heller tillgängliga för 90% av oss passagerare som reste i de mera normala hyttalternativen.  Två av restaurangerna hade också samma meny, så egentligen var det 15 restauranger ombord.

Maten.

Två av restaurangerna serverade  lunch och middag. Båda hade hade samma meny och var gratis, vidare så var bufferestaurangen, som serverade frukost, lunch och middag gratis. Den irländska puben serverade enklare pubrätter 24 timmar om dygnet och som ingick i priset. De andra restaurangerna hade en surcharge på mellan 15 – 35 USD.

Själv åt vi en middag i en av restaurangerna som var gratis och den var helt ok. Bufferestaurangen fick också ett besök en kväll när vi kände oss lite hängiga och orkade inte byta om. Då kunde vi konstatera att buffén på middagen, var väldigt lik det som serverades både till frukosten och lunchen! Den irländska puben åt vi ockå en middag på. Enkelt, men helt ok.

Sedan blev det två middagar i den franska restaurangen. Ok, men knappast mera. Den Italienska fick också besök, miljön var fin och maten bra. Fartygets eleganta grill-/köttrestaurang besökte vi också, trots att ingen av oss gillar det här med stora blodiga köttstycken. Säkert ett eldorado för den ”riktiga” köttälskaren.

Passagerare.

Vet inga siffror, eftersom vi aldrig fick höra det, men visst var det en klar majoritet av passagerarna från Nordamerika, USA och Canada. En del europeér var det säkert, såg t.ex. 3 andra svenskar ombord, en del norrmän, spanjorer och italienare.

Genomsnittsåldern var nog den lägsta som vi upplevt på kryssning. Skulle gissa att den låg mellan 40 – 50 år.

Mycket på fartyget var anpassat för barnfamiljer, typ Sunwing, men på vår kryssning var det inte speciellt mycket barn och ungdomar ombord. Vi såg dem i alla fall inte.

Aktiviteter ombord

Alla de aktiviteter som vi känner igen från andra kryssningar fanns även här, fåniga konstauktioner som för mig är en gåta att de överlever eftersom jag aldrig ser någon som ropar in något. Föredrag, danskurser, klätterväggar osv. Mycket stor Spaavdelning.

Vi nyttjade själva inget av de aktiviteter som erbjöds. Som jag tidigare skrivit var fartyget bra anpassat för barnfamiljer, men trots Carolas ringa ålder fick jag varken ”Barnklubben”, eller ”Ungdomsklubben” att ta emot och ansvara för Carola några timmar så att jag kunde koppla av i baren…. *s*

En specialitet just på det här fartyget är att man erbjuder singelhytter och speciella program för singlar. Vi träffade f.ö. en svensk kille som reste ensam och som deltog en del i de här specialprogrammen.

Hytt

Vi valde den här gången vad man kallar en minisuite med balkong. Helt ok, men inget stort och fantastiskt, skulle själv kalla det en lite större hytt med balkong.

Men visst fanns det nytänkande i designen utav hytten.

Norska innovationer.

Vära norska grannar är väl inte så kända för innovationer och uppfinningar, utan mera som traditionsbundna, lite konservativa. Men visst har det förekommit norska innovationer, osthyveln t.ex.! Sedan hade jag för mig att det var en norrman som uppfann gemet, men när jag kollar så är det en amerikan som hade patentet. Kanske han stal idén från en norrman, inte vet jag. Den första bensindrivna utombordsmotorn stoltserade i alla fall med det norska namnet Evinrude, som var namnet på en norsk utvandrare och uppfinningen gjordes när han bodde i USA… räknas den då som norsk? Tveksamt. Magert, det där blev bara en riktigt norsk uppfinning, osthyveln!

Men nu kan vi föra upp en ny revolutionerande idé på den norska innovationslistan!

Det gäller själva entrén till minisuiterna på Norwegian Epic, man har nämligen helt tänkt om. Man kommer kommer inte in i en hall, eller salong längre, nej här kommer man direkt in på toaletten, badrummet när man låser upp sin hyttdörr! Sant.

Första dagen var jag riktigt tagen utav nytänket och toaletthållarrullen nere vid entrédörren högra sida, som var tom förbryllade. Satt dit en rulle, men förstod aldrig riktigt vitsen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dagen efter hade hyttstewarden bytt ut min disatta rulle, mot en ren, vit och vikt duschmatta.

 

 

 

 

 

 

 

Resrutt

Troligen räknar NCL att fartyget i sig är det som drar, casinot och familjekonceptet. Hamnarna är väl därför inte är så viktiga. Under veckan var det bara 3 hamnar som besöktes och 3 dagar var till sjöss.

Rutten var Miami – St. Marteen – St. John – Nassau – Miami. Ganska ointressanta hamnar, okey shopping, men inte mera.

Hamnar

Som vanligt deltog vi inte i några arrangerase utflykter utan klarade det själva.

St. Maarten. Fartyget la till på den holländska delen av den av Holland och Frankrike delade ön. Liten stad, helt ointressant. En promenad in till staden, en kaffe på stranden och båttaxi tillbaka, blev vårt program.

St.Thomas. Här var vi för ett par år sedan så det blev en promenad upp i staden, tittade i affärerna och ett lite längre besök i Cartier´s butik på huvudgatan.

 

 

 

 

 

 

 

 

Nassau. Promenerade ut ur hamnområdet och träffade ”our friend” Sidney, som visade sig äga en utrangerad jättelimo och som han gärna körde oss runt i för att visa sin ö. Vem kan tacka nej till ett sådant erbjudande? Sidney visade oss vart vi skulle vänta och då fick vi klart för oss att Sidney hade flera vänner. Tre mycket fylliga damer från de amerikanska sydstaterna skulle det visa sig och det var nu meningen att vi skulle dela våra uppleveleser tillsammans, som en enda stor familj.

   

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Okey, limon kanske var lite vulgär med sitt lurviga dalmatinertak, men att den var lååååång kan ingen ta ifrån den!

Sidney lovade en 2 timmars rundtur och det höll han. Att den effektiva körtiden uppskattar jag till c:a 15 – 20 minuter och att vi aldrig riktigt kom ut ur stan sätter vi på charmkontot. Sidney if you read this, next time, same tour!

Vår bedömning.

Nej, den här resan med NCL var inte lika bra som vår tidgare resa med rederiet. Båten var större, 1000 passagerare till, men vi upplevde inte att utbudet därför blivit större. Verkade mera som att man byggt en massa hytter/bäddar, men i övrigt inte brytt sig om att utveckla produkten. Kändes helt igenom som att man helt gått in för att maxa intäkterna genom mera bäddar och mindre utbud av ”gratis restauranger”.Synd.

Tveksamt om vi väljer NCL igen och om är det i sådant fall ett mindre fartyg och en rutt som bjuder på interessanta hamnar.

En vecka i Florida.

Vi gillar Florida. Har varit vårt resmål ett antal gånger och den här gången hade vi bestämt oss för att utforska västkusten. Mustang cabben var hyrd och resan började…….  Har faktiskt gjort resan tidigare så jag borde vetat bättre.

   

 

 

 

 

 

 

Tråkig enahanda väg och inga riktiga centrum, inget spännande att se och uppleva helt enkelt.

Efter att ha vaknat upp på ett motel som förde tankarna till Thelma och Louise, så tittade vi på varandra och båda hade frågan ”vad gör vi här” i ansiktet. Mitt förslag var inte speciellt vågat eller kontroversiellt, det var att vi åker till South Beach på Miami Beach som vanligt.

Bilen packades snabbt och sedan blev det non-stop körning till Miami Beach där vi checkade in på ett mycket trevligt hotell på South Beach som heter Metropole. Modernt hotell i en art decobyggnad, smakfullt inrett och som ligger mitt i smeten på South Beach.

 

 

    

 

 

 

 

 

 

 

Vi gillar South Beach området på Miami Beach. I mitt fall och vid min ålder kan det nog vara på gränsen till att vara patetisk, men jag har Carola som ursäkt för att få vara tillsammans med ungdomarna som normalt frekventer kvarteren nere vid South Beach.

    

 

 

 

 

 

 

 

 

Kanske man skulle hyra en våning där en månad….. Ja, man vet aldrig!